Jag är singel igen (runka runka runka) och har den senaste veckan bott på internetsidor som visar webedits. Jag har sett Adde i Spanien och Oliver i parken men jag vill inte recensera utan tömma huvet på lite funderingar som har snurrat i skallen när jag har tänkt tillbaka på den gånga säsongen och den kommande.
Tro nu inte att jag har blivit seriös och politisk, jag är bara lite deppad över att det sprack med tjejen och kukbilder gör sig bäst på sommaren.
Vare sig du gillart’ eller ej så är Sverige lite av ett klasssamhälle. Det finns fattiga och rika och folk därimellan. De rika har dyra hus, bilar och utsvävande vanor i form av exlusiva utlandssemestrar. De fattiga har..öhm i princip ingenting. Är du fattig på riktigt så kan du ju vara nöjd om du har någonstans att bo. Men eftersom Sverige är lilla landet lagom så är det flest i mitten. De har så att de klara sig och kan roa sig eller lyxkonsumera ibland.
Hur ser vi då på dessa olika klasser? Det finns ett flertal som föraktar de rika och sådana som föraktar de fattiga. Även de som är mittimellan får sig en släng av sleven ibland som ”Svennar” mm.
BMX är också lite ett klassamhälle där din status/rikedom bedöms av hur bra du är. Jacob Nedler är ju för närvarande en miljonärsplayboy i skills. Beundrad, föraktad och föremål för avund precis som en rik människa ute i det riktiga samhället. Adde är ju självskriven överklass också, det ser ut att gå så bra att man liksom glömmer att även någon som är så tät ibland behöver tvätta bajs från tummen när de ha sluntit med handen under torkning.
Jag har svårt att sätta fingret på någon som rent BMXmässigt är riktigt fattig fast en och annan nybörjare som mest är i vägen i parken kvalar ju in(Åhn?). Men vi är väl ganska många i mellansvenneklassen? Jag kommer på så många som är duktiga och levererar bra edits då och då men inte får kidsen att stanna upp i skateparken. Eller får brudar ute i landet för att de gjorde något cirkustrick på en tävling. Under mitten och övre BMX mellanklass finns det gott om. Lite exempel.
Jesper Stern = övre mellanklass no diggety. Han syns så mycket och cyklar så bra att han nästan är på gränsen till rik. Men trots fin adress och segelbåt får han inte vara med och leka med de riktigt täta.
Robert Ribbe Ridbyxa=mellanklassernas mellanklass. Han är egentligen lite bättre än så men exponeringen och tävlingsresultaten gör att han hamnar i det trevliga radhusområdet, byter bil vart tredje år men aldrig direkt har något att skryta med. DT är en liknande kille.
Christopher Tate = undre mellanklass. Han har genom att vara social ett brett kontaktnät i alla samhällsklasser men trots lång och trogen tjänst så kommer han liksom inte längre . Inga segelbåtar, inga fjällsemestrar och det blir bara räkor och vitt vin en gång i månaden…
Har jag en poäng? Nä det surrar bara lite huvudet om hur folk respekteras/behandlas inom BMX cyklingen baserat på hur bra de är jämfört med hur trevliga de är eller hur framgångsrika de är i det riktiga livet.
Man kan ju ganska lätt hitta folk som mer socialt kompetenta och vid första intrycket trevligare än våra nuvarande BMX superstars (inte för att de är assholes direkt) och kikar man på några av 30+ arna som ändå är rätt vassa på att hoja är ganska tvärsäker på att de har mer cash än Axel Parke…
Det hör för oss lite snett från ytterkant in på en åkartyp som mer eller mindre saknas i
Den svenska cykelfloran. Han är svårbenämnd men ni kommer att fatta vad jag menar (om ni inte är dumma i huvet). Det finns ett gäng amerikanska proffs som genom åren har gjort allt rätt. De har under hela sin tid i spotlighten varit rukskigt bra, legat i framkant av trenderna eller rent av skapat dem. Alternativt helt skitit i dem. De har alltid bara haft helt rätt sponsorer. Inga utflykter till Redline, Giant eller Trek. De har genom sina skills och sina snygga karriärval förmågan att omdelbart höja ett märke till ett hett märke genom sin blotta närvaro på teamet. Behövs inte ens en welcome edit. Joe Rich dyker upp i huvudet direkt. Han är idag inte speciellt synlig på nätet men tidigare filmer och hans klanderfria historia gör att jag glatt skulle köra T1 och till och med köpa en Fox produkt. Jason Enns har även han en så grundmurat korrekt image att om han t ex skulle hoppa av Volume, flytta till Canada och börja köra Mcneil så skulle jag nog kunna tänka mig att köpa lite Mcneil. Sen har vi folk som har samma status men men man glömt lite synder. Van Homan har ju faktiskt kört för Schwinn, fast jag kände ju direkt att jag skulle både ha hjälm och köra G-sport när han började med det. Cory Martinez tog stora pengar från Levis, men United var ju iaf till en början hans förtjänst att det lyfte osv osv.
Sen har vi raka motsatserna också. Ben Hucke…Han är ju visserligen riktigt bra men han har typ 16 sponsorer som han pumpar ut webedits av bristande kvalitet åt hela tiden. Sen drog han till med att byta Sputnic mot Diamond Back, urk.
I Sverige har vi ju inte samma sponsorcirkus. Men jag kan inte komma på någon enskild åkare som än har lyckats uppnå den statusen att han skulle få mig att handla en produkt bara för att han representerar den. Möjligen att typ en kombination av Jesper Stern och Beach skulle kunna locka fram ett mindre begär. Men på det stora hela är det några år kvar innan vi kan ha den typen av lätt åldrande proffs med en klanderfri karriär bakom sig.
Vem kommer i en realistisk framtid kunna bli den svenska Joe Rich. Tung fråga jag måste rensa skallen med internetporr nu!
